Att natur, park, trädgård och kontakt med djur kan användas för läkning eller ökat välbefinnande är inget nytt. Sedan tusentals år har människor utgått från att ren och frisk luft och vatten, samt en grön miljö som stimulerar sinnena har en läkande verkan på kropp och själ. Ofta inleds artiklar och skrifter om grön terapi med historiska överblickar och exempel på verksamheter som utnyttjat naturkontaktens positiva effekt på hälsan. (Se t.ex. Abramson & Tenngart 2003, Grahn 2005 eller Cooper Marcus & Barnes 1999.)

En teori åberopar ett evolutionärt perspektiv: människan är genetiskt sett fortfarande på stenåldersnivån. Hon har levt som samlare och jägare under den helt dominerande delen av sin existens. Därför ger kontakten med djur och natur positiva signaler, och hälsomässiga effekter. Mycket av detta resonemang sammanfattas i och bygger på Edward O Wilsons tankar om ”Biophilia” (Ulrich 1993, Wilson 1984. Jämför också Åstrand 1979).

Ofta överlagras detta ”genetiska” inflytande av kulturella föreställningar om människans relation till natur och djur. Därför kan uppfattningen om – och kanske effekten av – sambandet natur-hälsa skilja sig såväl mellan grupper i befolkningen som över tiden.

Från slutet av 1700-talet och en bit in på 1900-talet byggdes sjukhus, sanatorier och särskilt mentalsjukhus inte sällan i lummiga, gröna miljöer. Ibland användes också trädgårdsarbete som terapimetod, samtidigt som det bidrog till försörjningen. Medeltidens kloster ägnade sig ofta åt sjukvård, varvid klosterträdgården hade en viktig roll.

Patienterna gjorde promenader i omgivningarna, och arbetade i trädgårdarna. Den ryktbare Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund (1839-1924) ordinerade promenader, som ett viktigt inslag i ett i övrigt balanserat livsmönster där aktivitet ingick som en viktig del.

Under 1900-talet försvann successivt ”det gröna” från sjukhus och vårdmiljöer. Medicin och kirurgi gjorde enorma framsteg. Kropp och själ skildes åt, och sjukhusen anlades allt oftare inne i städerna, med begränsad omsorg om den yttre miljön. Vården blev alltmer teknisk, och förlades inomhus.

Men i slutet av 1900-talet kom nya signaler. Arkitekturpsykologer, och senare miljöpsykologer och andra började alltmer intressera sig för miljöns inverkan på människors hälsa och välbefinnande. Dessa tankar har förstås hela tiden varit levande hos de yrkeskårer som sysslar med ”det gröna”: trädgårdsmästare och, inte minst, den kår av landskapsarkitekter som växte fram. Just hälsonyttan (fysiskt, socialt etc.) är ju ett grundskäl för att anlägga parker i städer. Motiven till att ha trädgårdar, koloniområden och odlingslotter är idag allt mindre behovet av föda och allt mer just ”att må bra”. Kontakt med det levande och växande, med årstider och med vädrets växlingar, påverkar människan på många sätt. Trädgårdsarbete – eller att klappa en hund – är påtagliga, fysiska aktiviteter som kan ge positiva effekter för hälsan.

Utemiljöns påverkan på hälsan har sin grund i många faktorer: dagsljuset, den friska luften, inslaget av fysisk aktivitet, möjligheterna till social samvaro och effekten av närhet till ”det naturliga”. Under det senaste decenniet har arkitekter i allt högre grad intresserat sig för ”evidensbaserad design”. Detta gäller inte minst för vårdmiljöerna. En färsk översikt av evidensläget för ”natur i vården” togs fram som underlag för en internationell konferens i april 2004 om The Architecture of Hospitals (van den Berg 2005).

Här bör också tillfogas att hälsonyttan av naturkontakt inte enbart gäller patienter vid sjukhus eller äldre på vårdboende. I många sammanhang understryks att även personal och anhöriga påverkas positivt. Det hävdas t.ex. att trädgårdsterapi och liknande medför mindre personalomsättning och lägre sjukfrånvaro.

Forskning om grönområdens betydelse för hälsan har förekommit i större omfattning sedan 70- och 80-talen, främst av beteendevetare, arkitekter och, på senare år, landskapsarkitekter. En färsk översikt av forskningen inom Sverige kring bland annat denna fråga finns i antologin Svensk miljöpsykologi (Johansson och Küller 1985).

Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp finns forskning och utbildning inom Miljöpsykologi. Där studeras bl.a. parkers och trädgårdars betydelse för befolkningens hälsa i stort, och effekterna av att använda sådana miljöer som ett inslag i vården. Man erbjuder även utbildningar och kurser och har anlagt en särskild rehabiliteringsträdgård där personer med främst utmattningssyndrom behandlas. Resultaten följs upp i samarbete med medicinsk expertis.

Vid SLU finns även organisationen MOVIUM som verkar för en bättre utemiljö i staden, inte minst vid skolor och förskolor. Våren 2005 publicerades boken Tänkvärda trädgårdar som ger exempel på hur trädgårdar kan användas i vården (Schmidtbauer et.al. 2005).

År 2002 började LRF intressera sig för möjligheterna att landsbygdsföretagen skulle kunna bredda sin verksamhet till att erbjuda även grön rehabilitering. En förstudie genomfördes (Abramson et. al. 2003), vilken har följts upp med inventeringar av forskning och organisationer. Idag (2008) arbetar med utveckling av två koncept:  Grön omsorg (för personer med särskilda behov) samt Grön rehabilitering. Ett tredje koncept, Naturlig laddning, vände sig till den privata sektorn och erbjöd förebyggande och friskvårdande aktiviteter. Idag finns dessa aktiviteter inom ramen för Sveaskog Naturupplevelser, som samverkar med LRF, Ekoturismföreningen och kvalitetsmärkningen Naturens Bästa. Läs mera här.

En liknande verksamhet som den LRF bedrev finns sedan 2005 i Värmland. Där driver Hushållningssällskapet ett projekt med namnet Grön Arena. Projektet beräknas pågå till 2011. 

En följd av LRF: s insatser är att ett nätverk av intressenter bildades. Vid en workshop i september 2005 uppdrogs åt en arbetsgrupp att ta fram förslag till bildande av en förening, vars syfte skulle vara att fortsatt driva frågor om ”grön terapi”, eller det bredare begreppet ”natur och hälsa”. Någon organisation kom dock inte till stånd. Istället tog ett antal personer initiativ till att bilda föreningen Hälsans Natur, vilket skedde i mars 2006. Föreningen vill vara en samlingspunkt och källa till information och inspiration, med fokus på ”naturkontakt i vården”, både metoder som har fokus på ”det gröna” och de som använder ”djur i vården”.

Tanken att kontakt med natur kan ha positiva hälsoeffekter har alltså gamla rötter. Idag finns alltmer av preciserade argument och metoder. Längst ut i trädets grenar hittar vi dagens nyfunna insikter och vetenskapliga bevis för att olika former av ”grön terapi” har positiva effekter på hälsa och välbefinnande.

De åkommor som behandlas är många och av såväl fysisk som mental art. Det handlar om specialiserade metoder för trädgårdsaktivitet för fysiska handikapp såväl som mental rehabilitering för personer med utmattningssyndrom och hjärnskador eller utvecklingsstörning.

På europeisk nivå pågår ett samarbete för att öka kunskaperna om sambanden natur och hälsa. Bland annat sker det inom ramen för COST, som är ett  samarbetsprogram för såväl teknisk som samhällsvetenskaplig och medicinsk forskning. COST syftar till att organisera och samordna FoU-projekt vid universitet, institut och industrier i Europa så att de nationella resurserna utnyttjas mer effektivt. COST E39 var ett program som syftade till att öka kunskapen om det bidrag som skog, träd och natur ger, eller skulle kunna ge, till den europeiska befolkningens hälsa och välbefinnande. Projketet, som avslutades 2008, beskrivs här. Resultaten sammanfattas i boken Forests, Trees and Human Health som utkom i början av 2011 (info om boken även från Springer förlag).

I slutet av 1900-talet har alltså insikten om betydelsen av att vårdmiljöer görs hälsofrämjande återkommit. I USA och i andra länder byggs sjukhus om, och kompletteras med trädgårdar och andra naturelement.